Livet kan vara bra ironiskt ibland

Idag har jag funderat en massa. Ja eller, först var det ju plugg i skolan med E. Vi kom väldigt långt, vi känner nog oss redo inför seminariet som är på onsdag. Men det är inte det jag har haft massa funderingar över. Okej så här ligger det till.

Jag tar examen i maj. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra efter det. Jag ska söka lite kurser samt en magisterutbildning inom ledarskap till hösten. Men jag är ändå inte riktigt säker på att jag vill fortsätta plugga i höst, jag har ju varit sugen på att få börja jobba efter skolan. Men kruxet är att jag inte har ett jobb och har inte fått någon förfrågan heller. Förrän idag. Idag ringde telefonen och det var ett jobberbjudande. Eller, det är intervju på torsdag men det är i princip klart att jag kan få jobbet om jag vill ha det. Och ja, vad jag vill ha jobbet! Det är ett yrke jag absolut vill prova på och som även är ett roligt och ett bra betalat yrke (alltid ett +). Men. Alltid ett men. Det ligger 2 tim ifrån mig (minst 2 tim, kan till och med ta 3 tim om jag har otur och missar ett tåg). Och det skulle kosta ungefär 4000 kr i månaden att pendla fram och tillbaka. Men då kom jag på den smarta idén att jag kan bo hos min mamma eller pappa under sommaren och pendla därifrån för de bor i alla fall lite närmare och det blir betydligt billigare därifrån. Men. De vill att jag ska börja jobba heltid på en gång. Och jag har ynka 2 månader kvar på min utbildning och de här 2 månaderna är de mest avgörande månaderna på hela utbildningen. Jag och E har nämligen vår C-uppsats som måste skrivas på hela tiden, vi måste intervjua 12 personer och sedan sammanfatta allting och inte ens då är vi klara. C-uppsatsen ska vara klar i slutet på maj då vi också tar examen och jag hade gärna börjat jobba då. Men de behöver någon redan nu. Vad ska man göra då? Ska man tacka nej och förklara hur det ligger och hoppas på att de kan tänka om och om inte så får man vänta på nästa jobberbjudande som kanske inte blir lika bra som det här, eller ska man ta jobbet och riskera att sumpa skolan de här 2 sista månaderna och även övergiva min C-uppsatspartner och antagligen slita ut mig totalt i 2 månader men även få jobba med någonting som jag verkligen vill jobba med och få en bra lön på köpet? Aaaaah! I'm going nuts here. Och min mamma tycker en sak och min pappa en annan. Sambon har även han sina bestämda åsikter. Och jag vill bara sjunka genom jorden just nu och bara få bara ett barn igen. Jag vet, jag vet. Det är meningen att vuxenlivet ska vara så här, det ska finnas jobbchanser samt jobb som man sumpar. Men jag känner mig ärligt talat ganska trött och sliten. Jag minns inte när jag hade semester sist och det är jag helt 100 % ärlig med. Jag och min sambo har aldrig varit bortresta med varandra och då räknar vi inte med småbesöken som vi gör till våra föräldrar ibland. Vi har inte fått åka iväg tillsammans och bara koppla av och utforska ett nytt land eller åtminstone en ny stad i Sverige. Nix, inget sådant har det varit. Om jag tog det här jobbet skulle vi ha större möjligheter eftersom vi har då äntligen råd. Men jag måste prioritera min skola, så illa är det. 2 små månader kvar. Jag sitter verkligen i kläm mellan 2 månader. Och det känns kan jag tala om.

Det handlar inte bara om den kvinnliga avundsjukan

Jag måste faktiskt sätta ner foten nu. Eller åtminstone komma med mina åsikter om ett väldigt, väldigt viktigt ämne. Nämligen jämställdhetsfrågan. Jag läste debattartikeln som Isabella "blondinbella" Löwengrip har skrivit som finns att läsa i dagens expressen, den finns även på expressens hemsida. Jag reagerade på den debattartikeln därför att jag håller inte med henne nämnvärt mycket i det som står. Isabella skriver att jämställdhetsfrågan är ingen könsfråga utan snanare en kvinnofråga. Enligt henne då. Enligt mig är det varken eller. Det är en fråga som beror precis alla, oavsett kön eller kvinna mot kvinna, man mot man etc. Det här är en sådan fråga som måste väckas hos alla och inte endast hos oss kvinnor. Ja, det finns de kvinnor som har tendens till att stå över andra kvinnor och ha den där kvinnliga avundsjukan som Isabella menar. Men att män inte skulle ha samma sorts avundsjuka tror jag så mycket jag vill på. Jag har tre bröder, en pappa och en sambo och alla fem kan bekräfta att det finns visst avundjuka hos män emellan. Det är bara så att den kvinnliga avundsjukan syns mest och hörs mest då man fokuserar sig på den. Så fort en kvinna biter ifrån mot en annan kvinna kommer den "kvinnliga avundsjukan" fram enligt många. Man kan inte se längre än så, att det kanske inte finns någon så kallad kvinnlig avundsjuka alls bakomliggande. Man måste skilja på när avundsjukan ligger som grund och när den inte gör det. För jag har stött på så många gånger i mitt liv att så fort man vågar säga ifrån så är man avundsjuk. Det tror jag faktiskt att de flesta har. "Äh hon är bara avundsjuk, strunta i vad hon säger". Men när en man säger ifrån då? Tror ni att han blir bemött på samma sätt, att det är bara avundsjuka han känner och ingenting annat? Det är jag faktiskt lite osäker på. Jag tror nämligen att det är vi kvinnor som blir beskyllda att vara avundsjuka mycket mer än vad män blir. Och då är det ju någonting som är fel om det är på det här sättet.

Och sen det Isabella skriver om feminism. Isabella menar på att hon inte är feminist och att begreppet feminism är ett omodernt begrepp som inte passar in i vårt samhälle i Sverige år 2009. Hon menar på att begreppet feminism lär unga tjejer att det är vi kvinnor som ska ta hand om barnen, män ska ha högre lön osv. Men här måste hon ha missat någonting då detta var vad begreppet feminism betydde på 1700-talet. Idag har begreppet fått en helt annan klang och betydelse och enligt mig ska man se på feminism som en vision om att det inte ska finnas några underordnade eller överordnade när det kommer till kön. Det ska varken gå åt det hållet att männen är de starkare i samhället men det ska inte heller gå åt det hållet att kvinnan tar över. Det är en vision om total jämställdhet, som enligt mig, låter som en utopi i dagens läge. Men man vet aldrig, det kan hända mycket i framtiden som vi inte har en aning om. Men vad jag vill säga är att det är vi alla som måste få grepp om begreppet feminism. Det är inte konstigt om många vänder sin rygg mot feminismen när det verkar som att det finns många som ser på det på det sätt som Isabella gör. Jag säger inte att man ska se på det på samma sätt som jag gör men jag vet fortfarande att begreppet i sig betyder inte längre det Isabella tror att det gör. Och sen är ju feminism och den feministiska folkrörelsen "feministiskt initiativ" två skilda saker. Jag har inte mycket gott att säga om FI och därför tror jag även att många förknippar FI med begreppet feminism och vad den egentligen står för.

Men om jag går tillbaka till Isabellas debattartikel. Isabella skriver att hindret att lyckas som kvinna i dagens samhälle är inte männen utan det är kvinnorna som sätter käppar i hjul för andra kvinnor. Visst, så kan det absolut vara i vissa fall. Men nu är det också så att det finns fortfarande många fler manliga chefer än vad det finns kvinnliga i Sverige. Är det då kvinnorna som sätter käppar i hjulen så att de själva inte ens kan nå upp dit? Nej, det har jag svårt att tro på. Jag har egna erfarenheter av att det kan vara oerhört svårt att konkurrera mot män och att det har funnits män som har trampat på tårna för att komma högre än en själv. Så att sätta den kvinnliga avundsjukan i ett fack och männens klappande på ryggen i ett annat är helt fel enligt mig. Sätt istället all sorts avundsjuka i samma fack, kvinnors som mäns. Så ser samhället ut idag. Det finns avundsjuka och det finns inte avundsjuka. Avundsjukan är inte könsbaserad, den är ytterst individuell.


Om man kunde få en önskan uppfylld...

Då vet jag precis vad jag skulle önska. Min farmor dog när jag var 14 år. Idag är jag 21 år. Alltså betyder det att hon har missat 7 år av mitt liv. 7 viktiga år! Hon missade när jag träffade min första "pojkvän" som gjorde mig till en inte lika oskydlig liten tjej jag var innan. Hon missade min första dag på gymnasiet. Eller när jag började i elevrådet. Eller när jag växte till mig och blev en ung kvinna som tog studenten våren 2006. Jag vet att det var en av hennes största drömmar att se mig ta studenten. Hon pratade om det redan när jag var ett litet barn. Och hon missade det... För att hon var tvungen att dö i cancer. Jävla äckelsjukdom! Hon missade när jag flyttade hemifrån! Jag hade behövt henne så mycket då. Visst, jag har mina föräldrar och jag är så tacksam över det men min farmor var speciell...som nog de flesta farmödrar är/var. Jag kunde prata med henne, om allt. Vi låg i hennes säng om kvällarna och bara pratade. Hon strök mig lite på kinden. Det var min favoritstund på dagen. Att få krypa i farmors och farfars säng när farfar var ute i vardagsrummet och kollade på sport med min pappa och lillebror. Då passade jag på att umgås med min farmor och bara vara. Och det är så oerhört svårt att förstå ibland att hon  inte har någon aning om vem jag är idag. Hon vet inte hur jag blev som "vuxen". Om jag nu ens är färdigvuxen, knappast. Hon har inte varit med i min utveckling från en liten söt tjej till en ambitiös stark ung kvinna.

Så, min önskan skulle vara att få prata med henne en sista gång. Att få se henne och berätta om allt jag har varit med om. Och att hon har funnits med mig varje sekund. Jag har fällt många tårar för att min saknad ibland känns så oumbärlig att bära på. Och aldrig har jag berättat det för någon. För vad ska man göra åt det? Hon finns inte längre och det har hon inte gjort på ett långt tag. Så varför ska det vara så jävla svårt att gå vidare?

Men om man bara kunde få en önskan... Farmor, då hade jag velat ha en dag till med dig. En dag hade räckt
.

Att inte veta någonting längre

När man är så ledsen att man vilken sekund som helst faller i gråt - vad gör man då? Fortsätter man på som vanligt eller släpper man taget?
Det är för mycket känslor och smärta som finns i min kropp just nu och jag vet inte hur jag ska få ut dem. Att börja störtböla? Nej, det kanske fungerar ett litet tag men sedan kommer de otäcka känslorna tillbaka. Ignorera och gå vidare med ett supertempo och begrava allt? Jo visst men det funkar väl ett tag och sedan blir reaktionen 10 ggr så värre än vad den egentligen skulle behöva bli. Att ta itu med allt... det är lösningen. Men hur ska jag ta itu med allt när jag inte ens vet uppkomsten av det? Visst vet jag vissa anledningar till att jag känner så här men inte alla. Inte ens nära.

Jag vet ingenting och jag vet inte hur länge till det kommer vara. Det enda jag vet är att jag håller på att drunkna. Och jag vet att det är på allvar den här gången.

Två tjejer som bemöts på två helt olika sätt

Blondinbella och Kenza. Yes, nu tar till och med jag upp om de två. Men jag ska inte jämföra de två, utan jag vill istället fokusera på varför de bemöts på så olika sätt.

Ett exempel: Kenza har en bild på sig själv där hon gör en pussmun och nedanför står det: "Här får ni en liten mongopuss från mig! =)". Blondinbella skriver ett inlägg om en äldre tant som blir illa bemött av utländska män som skrek någonting på ett annat språk. Min första reaktion på de vardera inläggen är att kenza borde verkligen inte skriva på det sättet då hon inte tar hänsyn till människor med funktionshinder. Och reaktionen på blondinbellas inlägg är att hon är smart och klyftig och vill verkligen förändra samhället, inte människorna, utan vårt svenska samhälle. Men varför får då blondinbella massa hatkommentarer när kenzas inlägg knappt uppmärksammas? Vad är skillnaden och varför ser jag det på detta sätt när inte så många andra ser så (som det känns)? Jag anser att blondinbella bryr sig om vårt samhälle och då hon har en maktfull position är det rätt att hon uttalar sig om händelser hon blir upprörd av. Men jag kan inte förstå varför man använder sig av ord som "mongo" eller cp" i skrift och talspråk. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om just det och jag tycker att det är värt att läsa det eller åtminstone att tänka på detta. Varför känns det som att det är okej att kenza skriver så när blondinbella blir i princip hatad av att hon uttrycker sin ilska. Och kom ihåg, inte sin ilska över människornas härkomst, utan över deras beteende.

Detta gör mig förbryllad och jag undrar verkligen vad skillnaden är. Vet ni?

Tröttheten är ett faktum

Åh vad jag är trött! Igår och idag har jag varit riktigt aktiv med skolan och dylikt och nu märks det att jag har latat mig i månader och plötsligt komma igång igen. Det känns i kroppen kan jag säga, huvudvärken har gått fram och tillbaka idag och den där förkylda känslan i kroppen finns. Men jag är inte sjuk, jag är utmattad...efter 2 dagar! Haha hur ska det här sluta? Nej men jag kommer igång snart, det vet jag. Jag är en sådan person som behöver action och hålligång i mitt liv men den här sommaren har varit allt annat än det. Och jag vänjde mig vid det, blev lite lat kan man väl kalla det. Eller lat och lat, jag fixade saker och ting här hemma men jag ville inte riktigt gå ut, trivdes bättre att vara inne eftersom det ändå var så dåligt väder ute. Men poängen är att sådan är jag egentligen inte. Jag är social av mig och gillar att vara bland folk och vara upptagen. Så jag är glad att allting börjar bli som vanligt, jag får min styrka tillbaka. Gamla jag är tillbaka. Åtminstone på väg tillbaka. Men först måste de gamla vanorna komma som på räls. Och det kommer de göra, snart. Då är jag tillbaka!

Natti natti!

/ =)

Det regnar och jag är glad

Det regnar väldigt mycket just nu men det är mysigt, så länge det inte åskar...då blir det bara too much. Jag är glad idag. Jag vet inte riktigt varför bara att jag är väldigt väldigt glad över det. Saker och ting börjar kännas bättre och jag får mer kontroll på mina onda tankar och känslor och det är ju det jag har väntat på så länge nu. Så jag är så glad över allt nu! Fast...nu kom åskan fram, of course. Haha jag är glad ändå =).

/ =)


"Every woman has been on the edge"

Jag kände mig otroligt träffad då jag kollade på Oprah nyss. Det handlade om gråt och Oprah sa att alla kvinnor har någon gång varit nära på att brista ut i gråt och när vänninan frågar en "hur mår du"? börjar tårarna forsa fram och man kvider fram ett "inte så bra...". Och samtidigt om en man frågar sin kompis hur han mår så sväljer han ner gråtet och säger bara "jo bra!" eller något liknande. Och jag har faktiskt varit med om det en gång i mitt liv att jag har varit så nära på att gråta och när min vän frågade hur det var kunde jag inte sluta och jag kände tårarna komma fram. Så jag sa bara att det är jobbigt att prata just nu och att vi kan göra det sedan när jag inte längre har känslan att gråta.

Jag kände mig lite extraträffad då jag vanligtvis inte gråter bara så där. Jag kan räkna på min ena hand vilka jag har gråtit inför, så få är dem. Okej, jag tycker faktiskt inte att det räknas när jag började stortjuta på min student, det var ju glädjetårar. Nej, jag har otroligt svårt för att gråta inför någon annan. Fast det har ju blivit bättre, när jag var yngre kunde jag inte ens snyfta lite så att någon hörde. Så det har ju blivit mycket bättre. Men jag tycker fortfarande det är lite jobbigt när min pojkvän måste se mig gråta och bli alldeles pluffsig och röd i ansiktet. Men idag så får han åtminstone se det, så var det inte för bara ett år sedan. Då höll jag det inom så länge jag kunde. Jag gick in på toaletten när jag kände att nu måste jag gråta. Och sedan kom jag ut och låtsades som ingenting. Så framsteg har skett, absolut. Men det hade inte gått utan honom, han har hjälpt mig otroligt mycket med det. Han har visat att jag kan känna mig trygg och inte skämmas för någonting. Puss älskling!

Så visst ska man kunna gråta, det är viktigt.


Det gör dig inte bara respektlös utan även ointelligent

En sak som jag har märkt mer och mer de senaste åren jag har gått på högskola är att folk har en tendens att använda sig av ord de inte har en aning om egentligen och speciellt när folk skriver i sina bloggar. Och vilka ord är det jag menar? Jo, bland annat är det mongo, efterbliven, cp, störd osv. Det är självklart okej att skriva cp ifall man använder det på ett seriöst och "ordentligt" sätt men tyvärr är det inte många som gör det, i alla fall inte i de bloggar jag har funnit de begreppen. Då används de i stil med "öööhh jag är så cp hahaha" eller kanske "jag och mina kompisar är ju såå mongo!" och varför är det här inte okej enligt mig då? Ja det kan ju ha någonting att göra med att cp (Cerebral pares) och mongolism (även kallad downs syndrom) är olika funktionshinder en människa kan ha. Det är inga skällsord eller det ska åtminstone inte vara det! För visst reagerar vi ifall någon skriker "fitta" eller "hora" plötsligt, då anser vi direkt att det är fel och det är ingenting man ska skrika ut. Men varför tänker då inte alla likadant om de orden jag har tagit upp? Känns det mer okej eftersom man ändå inte har någonting med "sådant" att göra eller vad är det egentlligen som driver en människa till att nedvärdera andra människor på det sättet?

Rasism vet vi om och de flesta av oss tolererar det inte. Men vad säger ni om diskriminering mot olika slags människor med olika slags funktionshinder då? Tänker ni på det på samma sätt som med rasism? För enligt mig är det exakt samma sak. Vi förlöjligar och nedvärderar människor för vilken anledning då? Det stavas okunskap. De människor som väljer att använda sig av begreppen för sin egen sjuka njutning har inte mycket kunskap och kanske inte heller intelligensen nog för att vilja lära sig det rätta. Men varför inte vilja lära sig det rätta då? För det är ju faktiskt aldrig för sent, man kan alltid lära sig. Men det är enbart om man själv är öppen för det och vill bemöta andra med respekt. Annars fungerar det ju inte. Men jag hoppas hela tiden på att fler och fler människor inser att man inte kan hålla på som man själv vill hela tiden. För det är livsviktigt att ha ömsesidig respekt. Och ni som använder er av sådana ord och benämningar, ni vet nog faktiskt inte hur mycket det sårar de människor det handlar om. Snälla, tänk lite på det. För varför vilja såra oskyldiga människor?


Längtan är så stor

God morgon på er, själv vaknade jag för en timme sedan och det är nog lite för sent men jag var så trött! Varje gång jag skulle försöka ta mg upp ur sängen så ramlade huvudet ner på kudden igen så det var bara att sova vidare...

Idag ska jag till biblioteket och sedan ska vi köpa mat. Vilken intressant dag det verkar bli. Eller kanske inte. Har inte riktigt ork eller lust till så mycket nu för tiden, kan ju ha att göra med att vi inte har möjligheten än och sedan har vi ju det där...det där hindret som sitter konstant i huvudet. De där orden, händelserna, som gör det svårare att vara lika munter och glad. Längtan är så stor till så mycket. Till att få min kära vän E hit, få börja skolan igen, träna riktigt ordentligt, glömma. Glömma längtar jag allra mest till, det motiverar mig till att fortsätta saker och ting i mitt liv. Det är inte allt som är upp och ner, inte ens nära. Men den biten som har varit upp och ner en längre tid är en stor del av mitt liv, en del jag älskar. Men jag hatar just den biten som inte ska vara där. Det hatet är skrämmande stort, jag hatar ju inte. Men idag gör jag det, jag hatar och det gör mig så ledsen att jag gör det. Fast det där hatet ska bort har jag bestämt mig. Jag vet bara inte hur.

Fy fan vad man kan vara förbannad!

Ja, som rubriken ovan lyder så är jag förbannad som in i helvete! Ursäkta mitt språk men jag vet bara inte vart jag ska ta vägen. Jag kom hem från jobbet för 2 tim sen och jag är jättetrött och utmattad efter ett 8-timmars pass men vad kommer jag hem till...ingenting! Allt måste man göra själv känner jag just nu och det kanske är lika bra, att göra allt själv och inte förlita sig på någon annan.

Blah, ska äta lite grillad kyckling nu då jag inte har hunnit äta något än sedan jag kom hem. Och sen ska jag sova.

God natt på er!


Det är jag just nu...utan hatten.

Hur mycket ska man behöva ta egentligen?

Jo, det frågar jag mig själv. Hur mycket ska jag behöva ta innan jag inte orkar mer? Skulle gärna vija skriva om allt och kanske gör det någon dag också men just nu får det vara lite luddigt och oklart. Men jag försöker att skriva så att man förstår lite i alla fall.

Jag har blivit rejält sårad en gång i mitt liv. Men jag bestämde mig för att fortsätta med personen vilket jag har gjort hittills. Och det har varit underbart. Men nu börjar jag inse att det som har var dåligt en gång, kommer förmodligen alltid finnas kvar där och vara dåligt. Jag ska inte behöva ta att han beter sig på ett speciellt sätt en gång om året. För det finns inte kvar längre. Men jag vet inte om det är något han förstår. Ändå påverkar det mig varje jävla gång och det gör så ont. Ska jag plåga mig själv ännu mer eller ska jag ge upp..?

Måste ventilera mig och det får jag tack vare att jag skriver ner lite. =)

Ingenting är glömt, inte än

God morgon på alla som sovit bra, själv gjorde jag inte det. I alla fall inte så bra som jag skulle ha velat. Tjafs och saker som bidrog till det. Saker som borde vara borta för länge sen men som lyckas hålla sig kvar på ett eller annat sätt. Åh vad jag hatar det!

Skriver mer när jag har något mer att säga, just nu är det tomt.

Jag gjorde det smarta men även det fega

För ungefär en vecka sedan var jag och min pojkvän på väg till bussen för att köpa min data. På vägen till bussen gick vi förbi ett gäng barn, i kanske runt 8-11 årsåldern. Pojkarna såg ut att vara lite äldre än flckorna som var riktigt små. I alla fall, vi är på väg och precis när vi gick förbi dem ser vi att en av de större pojkarna tar upp sin hand och slår till den minsta tjejen. Han slår och hon tar emot slaget. Då får jag känslan av att det inte var det första slaget hon har fått ta emot av någon, hennes sätt att behandla det som precis har hänt avslöjade henne. Men det slutar inte där, utan han säger även "din jävla horunge" till henne och hon står där. Hennes kompisar står där. Men ingen säger något. En liten ficka har precis blivit fysiskt misshandlad men även psykiskt och ingen säger något. Även jag är tyst. Tro mig, inom mig brann det, jag ville gå fram till den där killen och säga några sanningens ord. Men jag kunde inte, jag blev förstenad. För jag kunde inte förstå hur en 10 eller 11-årig kille kunde göra så mot en liten söt flicka. Vad hade hon gjort honom?! Ingenting som rättfärdigar hans beteende. Ingenting.

Så varför gick jag inte fram eftersom jag var ett vittne? Jo, jag var rädd. Inte för just den lilla killen eller hans vänner. Utan för folk runtomkring. Människor som kan komma att säga att jag inte har någonting med saken att göra. Människor som tycker att man borde tysta ner mig för att jag lägger mig i det som inte är mitt. Och jag förstår ju att det var det smarta att göra men det var även det fega. Och jag är inte feg. Men just då valde jag att lyssna på folk i min närvaro, som säger att det är bättre att jag försöker förändra världen på ett annat sätt än att leka polis. Och ja, jag vet att jag måste tänka på min säkerhet. Men vad händer med den lilla flickas säkerhet då? Vem ser till så att ingenting händer henne? Ingen just då.

Så vad ska man göra? Finns det något rätt eller fel? Antagligen inte men någonting måste i alla fall göras. Det gör så ont i mig att veta att det där kan vara vardagsmat för henne.

Kan det gulliga bli för mycket?

Jag har funderat en del på när det gulliga i ett förhållande, kan vara allt från att säga "åååhh jag älskar dig så mycket" varje kvart eller bete sig lite så där fjantigt sött så fort han/hon kommer in i rummet, blir för mycket. Jag tål ganska mycket romantik, tror jag åtminstone. Jag tycker det är sött och fint när min pojkvän skriver någonting om mig i hans blogg eller säger att han är verkligen kär i mig (för let's face it, när man har varit med varandra ett tag så slutar man att säga att man är kär i sin partner och istället använder sig av ordet älska och det är enligt mig två helt olika betydelser).


Känslan av att man är riktigt älskad och åtrådd är ju det skönaste och bästa man kan känna. Men kan det bli för mycket av den varan? Ja, det tror jag. Och även min pojkvän gör det, vi har pratat om det några gånger då vi har snubblat över några bloggar eller kanske människor som verkligen är för det nästan sliskromantiska stuket. Och visst, om båda tycker om det och trivs med det så fortsätt! Men hur mycket skulle jag klara av det? Jag tror att jag vill ha mer än vad jag skulle klara av men det är väl en sorts utmaning i förhållandet då om jag någon dag får det där brakromantiska så måste jag ju kunna ta emot det och vara tacksam för det. Men skulle jag klara av det i det långa loppet? Och då menar jag inte romantisk som i lite gos och mys och tända ljus över middag. Nej, det ska vara kärleksförklaringar lite här och där och överdrivet gulligull över princip allt. Oj det skulle bli svårt efter ett tag. Romantik är fint och speciellt men kom igen...man behöver ju sin vardag! Jag behöver de "oromantiska" tingen som faktiskt i mina ögon kan bli ganska så romantiska. Och jag måste säga att när min partner överraskar mig med saker som att han har fixat ett bad åt mig eller skickar små sms från jobbet varje gång det går bra för honom, att det är oerhört romantiskt och sött! För då vet jag att han tänker på mig och vill alltid ta hand om mig, så fort han får chansen.


Men tro mig, jag är också riktigt söt och gullig mot honom =). Nästan så han får hål i tänderna.


/ =)


God natt!


Vad händer egentligen med min hjärna under natten?

I flera nätter nu har jag drömt massa olika saker. Mer än vanligt. Det är som att det spelas upp olika fimer som plötsligt tar slut för att nya filmer ska spelas upp. Det kan låtas roligt men det är det inte... För mina drömmar är varken roliga eller gulliga. De är oftast obehagliga och stressande. Jag kan inte ge något exakt exempel på en dröm för jag minns dem inte riktigt nu men jag vet att jag vaknar upp stressad och med en obekväm känsla varje morgon. Och även kissnödig men det gör jag varje morgon så. Men det där med drömmarna är ovant för mig då jag inte brukar drömma så intensivt.

Äh, jag vet inte. Kanske är det bara för att jag känner mig lite fundersam över vissa saker och det går då ut över mina drömmar? Det kanske är vanligt att man reagerar så?

Och kanske har det med min lilla snuttetoffsa (katten) att göra då hon gillar att väcka mig genom att bita på mina tår, och klösa/klia på mitt lår som är under täcket men hon sträcker sig med tassen så långt att hon når in dit. Ett störande moment när man vill sova eller vad? =)



Teater är min passion

Jag har varit en teaterapa så länge som jag kan minnas det. Det började med när jag var kanske 1,5 - 2 år och kunde inte riktigt prata än. Jag satt på telefonbänken vi hade i hallen och lyfte upp luren och började prata. Jag ringde inte någon och det hade nog ändå inte gjort saken lättare då det var nog svårt att förstå vad jag sa. Det var inga direkta ord och meningar utan mest pladder och skratt varvat med lite mer pladder. Tanken från min sida var nog att jag skulle härma min mamma som var en van telefonpratare och då hade jag väl sett vid sidan av och tyckt att det såg väldigt kul ut. Det var kul för mig men ännu roligare för de andra som fick vittna om detta spektakel. Det blev som en liten show där hemma, när follk kom på besök fick de se en enmansshow "av flickan på telefonbänken". Jag skrattade, de skrattade. En riktig skrattfest.

Det har alltid varit en passion för mig. Att få underhålla. Speciellt med teater men även med andra sätt som sång och musik. Men teatern har varit lite extraspeciell för mig. Därför är det inte så konstigt att jag har en bunt av favoritskådespelare och när en riktigt riktigt bra film visas med en alldeles fantastiskt skådespelarinsats i blir jag alldeles mör i kroppen. För visst är det vackert när någon verkligen kan agera?

Så jag tänkte sätta ihop en liten lista på världens bästa skådespelare enligt mig och underbara filmer som finns. Men den listan får nog komma i morgon för nu blir det glass och mys!

/ =)

Dit vinden för mig

De senaste dagarna har jag funderat mycket på min framtid och då speciellt på framtida yrken. Visst, jag går en bra utbildning och "borde" veta redan nu vad exakt jag vill jobba med i framtiden. Men det gör jag inte och det skrämmer mig faktiskt lite grann. För tänk om jag aldrig kommer på det?

Okej, lite överdrivet kanske för jag kommer ju komma på det. Snart. Det krävs bara lite tid och rum för det. Och erfarenhet. Det är bara det att jag är en sådan där typ som har svårt att vänta på saker och ting, allt måste gå fort och helst nu! Det har blivit lite bättre under det senaste året men jag känner ju fortfarande av det... Otålighet.

Jag vet i alla fall att det ska bli skönt att komma tillbaka till skolan om några veckor. Jag har saknat att få använda mig hjärnkapacitet till max. Åh det ska bli så skönt!

/ =)

Vi andas samma luft

Jag har precis varit i telefon med SJ:s kundtjänst om en synpunkt jag hade. För ungefär 2 veckor sen när jag och pojkvännen tog tåget från Stockholm såg vi en kvinnlig konduktör diskriminera en funktionshindrad man. Han var rullstolsburen och skulle få hjälp av henne genom en ramp som råkade vara sönder just då. Istället för att försöka hjälpa honom något ytterligare har den där kvinnan mage att säga "om du inte kan gå upp för trapporna så kan vi inte göra någonting annat för dig". HUR KAN MAN SÄGA SÅ?! Eller, hur kan en människa ha sådana värderingar? Om nu rampen var sönder får man väl helt enkelt tillkalla några kollegor och de tillsammans får bära upp mannen. För han ska på det där tåget, som en medborgare i detta samhälle har han all rätt att åka med det där tåget. Om man har betalat för någonting ska man få all den hjälp man behöver för att det ska ske. Så det här berättade jag för kvinnan i kundtjänsten och jag är nöjd med samtalet. Det känns som att jag fick få ut det viktiga i det.

Det viktigaste nu är att det blir en ändring på hur människor i olika maktfulla positioner får bete sig. Om man har någon sorts makt ska man använda den till någonting bra och nyttigt. Men så ser inte verkligheten ut idag. I alla fall inte oftast. Därför måste man säga ifrån när något sådant här händer, även om man inte har någonting med det att göra egentligen. För faktiskt, det är klart att vi har någonting med allt i detta samhälle att göra, vi lever i detta samhälle! Vi andas samma luft. Och därför är det vår sak.

/ =)

RSS 2.0