Jag måste faktiskt sätta ner foten nu. Eller åtminstone komma med mina åsikter om ett väldigt, väldigt viktigt ämne. Nämligen jämställdhetsfrågan. Jag läste debattartikeln som Isabella "blondinbella" Löwengrip har skrivit som finns att läsa i dagens expressen, den finns även på expressens hemsida. Jag reagerade på den debattartikeln därför att jag håller inte med henne nämnvärt mycket i det som står. Isabella skriver att jämställdhetsfrågan är ingen könsfråga utan snanare en kvinnofråga. Enligt henne då. Enligt mig är det varken eller. Det är en fråga som beror precis alla, oavsett kön eller kvinna mot kvinna, man mot man etc. Det här är en sådan fråga som måste väckas hos alla och inte endast hos oss kvinnor. Ja, det finns de kvinnor som har tendens till att stå över andra kvinnor och ha den där kvinnliga avundsjukan som Isabella menar. Men att män inte skulle ha samma sorts avundsjuka tror jag så mycket jag vill på. Jag har tre bröder, en pappa och en sambo och alla fem kan bekräfta att det finns visst avundjuka hos män emellan. Det är bara så att den kvinnliga avundsjukan syns mest och hörs mest då man fokuserar sig på den. Så fort en kvinna biter ifrån mot en annan kvinna kommer den "kvinnliga avundsjukan" fram enligt många. Man kan inte se längre än så, att det kanske inte finns någon så kallad kvinnlig avundsjuka alls bakomliggande. Man måste skilja på när avundsjukan ligger som grund och när den inte gör det. För jag har stött på så många gånger i mitt liv att så fort man vågar säga ifrån så är man avundsjuk. Det tror jag faktiskt att de flesta har. "Äh hon är bara avundsjuk, strunta i vad hon säger". Men när en man säger ifrån då? Tror ni att han blir bemött på samma sätt, att det är bara avundsjuka han känner och ingenting annat? Det är jag faktiskt lite osäker på. Jag tror nämligen att det är vi kvinnor som blir beskyllda att vara avundsjuka mycket mer än vad män blir. Och då är det ju någonting som är fel om det är på det här sättet.

Och sen det Isabella skriver om feminism. Isabella menar på att hon inte är feminist och att begreppet feminism är ett omodernt begrepp som inte passar in i vårt samhälle i Sverige år 2009. Hon menar på att begreppet feminism lär unga tjejer att det är vi kvinnor som ska ta hand om barnen, män ska ha högre lön osv. Men här måste hon ha missat någonting då detta var vad begreppet feminism betydde på 1700-talet. Idag har begreppet fått en helt annan klang och betydelse och enligt mig ska man se på feminism som en vision om att det inte ska finnas några underordnade eller överordnade när det kommer till kön. Det ska varken gå åt det hållet att männen är de starkare i samhället men det ska inte heller gå åt det hållet att kvinnan tar över. Det är en vision om total jämställdhet, som enligt mig, låter som en utopi i dagens läge. Men man vet aldrig, det kan hända mycket i framtiden som vi inte har en aning om. Men vad jag vill säga är att det är vi alla som måste få grepp om begreppet feminism. Det är inte konstigt om många vänder sin rygg mot feminismen när det verkar som att det finns många som ser på det på det sätt som Isabella gör. Jag säger inte att man ska se på det på samma sätt som jag gör men jag vet fortfarande att begreppet i sig betyder inte längre det Isabella tror att det gör. Och sen är ju feminism och den feministiska folkrörelsen "feministiskt initiativ" två skilda saker. Jag har inte mycket gott att säga om FI och därför tror jag även att många förknippar FI med begreppet feminism och vad den egentligen står för.

Men om jag går tillbaka till Isabellas debattartikel. Isabella skriver att hindret att lyckas som kvinna i dagens samhälle är inte männen utan det är kvinnorna som sätter käppar i hjul för andra kvinnor. Visst, så kan det absolut vara i vissa fall. Men nu är det också så att det finns fortfarande många fler manliga chefer än vad det finns kvinnliga i Sverige. Är det då kvinnorna som sätter käppar i hjulen så att de själva inte ens kan nå upp dit? Nej, det har jag svårt att tro på. Jag har egna erfarenheter av att det kan vara oerhört svårt att konkurrera mot män och att det har funnits män som har trampat på tårna för att komma högre än en själv. Så att sätta den kvinnliga avundsjukan i ett fack och männens klappande på ryggen i ett annat är helt fel enligt mig. Sätt istället all sorts avundsjuka i samma fack, kvinnors som mäns. Så ser samhället ut idag. Det finns avundsjuka och det finns inte avundsjuka. Avundsjukan är inte könsbaserad, den är ytterst individuell.

Jag har funderat en del på när det gulliga i ett förhållande, kan vara allt från att säga "åååhh jag älskar dig så mycket" varje kvart eller bete sig lite så där fjantigt sött så fort han/hon kommer in i rummet, blir för mycket. Jag tål ganska mycket romantik, tror jag åtminstone. Jag tycker det är sött och fint när min pojkvän skriver någonting om mig i hans blogg eller säger att han är verkligen kär i mig (för let's face it, när man har varit med varandra ett tag så slutar man att säga att man är kär i sin partner och istället använder sig av ordet älska och det är enligt mig två helt olika betydelser).

Känslan av att man är riktigt älskad och åtrådd är ju det skönaste och bästa man kan känna. Men kan det bli för mycket av den varan? Ja, det tror jag. Och även min pojkvän gör det, vi har pratat om det några gånger då vi har snubblat över några bloggar eller kanske människor som verkligen är för det nästan sliskromantiska stuket. Och visst, om båda tycker om det och trivs med det så fortsätt! Men hur mycket skulle jag klara av det? Jag tror att jag vill ha mer än vad jag skulle klara av men det är väl en sorts utmaning i förhållandet då om jag någon dag får det där brakromantiska så måste jag ju kunna ta emot det och vara tacksam för det. Men skulle jag klara av det i det långa loppet? Och då menar jag inte romantisk som i lite gos och mys och tända ljus över middag. Nej, det ska vara kärleksförklaringar lite här och där och överdrivet gulligull över princip allt. Oj det skulle bli svårt efter ett tag. Romantik är fint och speciellt men kom igen...man behöver ju sin vardag! Jag behöver de "oromantiska" tingen som faktiskt i mina ögon kan bli ganska så romantiska. Och jag måste säga att när min partner överraskar mig med saker som att han har fixat ett bad åt mig eller skickar små sms från jobbet varje gång det går bra för honom, att det är oerhört romantiskt och sött! För då vet jag att han tänker på mig och vill alltid ta hand om mig, så fort han får chansen.

Men tro mig, jag är också riktigt söt och gullig mot honom =). Nästan så han får hål i tänderna.

/ =)

God natt!