pearlwhite

Jag kände mig otroligt träffad då jag kollade på Oprah nyss. Det handlade om gråt och Oprah sa att alla kvinnor har någon gång varit nära på att brista ut i gråt och när vänninan frågar en "hur mår du"? börjar tårarna forsa fram och man kvider fram ett "inte så bra...". Och samtidigt om en man frågar sin kompis hur han mår så sväljer han ner gråtet och säger bara "jo bra!" eller något liknande. Och jag har faktiskt varit med om det en gång i mitt liv att jag har varit så nära på att gråta och när min vän frågade hur det var kunde jag inte sluta och jag kände tårarna komma fram. Så jag sa bara att det är jobbigt att prata just nu och att vi kan göra det sedan när jag inte längre har känslan att gråta.

Jag kände mig lite extraträffad då jag vanligtvis inte gråter bara så där. Jag kan räkna på min ena hand vilka jag har gråtit inför, så få är dem. Okej, jag tycker faktiskt inte att det räknas när jag började stortjuta på min student, det var ju glädjetårar. Nej, jag har otroligt svårt för att gråta inför någon annan. Fast det har ju blivit bättre, när jag var yngre kunde jag inte ens snyfta lite så att någon hörde. Så det har ju blivit mycket bättre. Men jag tycker fortfarande det är lite jobbigt när min pojkvän måste se mig gråta och bli alldeles pluffsig och röd i ansiktet. Men idag så får han åtminstone se det, så var det inte för bara ett år sedan. Då höll jag det inom så länge jag kunde. Jag gick in på toaletten när jag kände att nu måste jag gråta. Och sedan kom jag ut och låtsades som ingenting. Så framsteg har skett, absolut. Men det hade inte gått utan honom, han har hjälpt mig otroligt mycket med det. Han har visat att jag kan känna mig trygg och inte skämmas för någonting. Puss älskling!

Så visst ska man kunna gråta, det är viktigt.