pearlwhite

Idag har jag funderat en massa. Ja eller, först var det ju plugg i skolan med E. Vi kom väldigt långt, vi känner nog oss redo inför seminariet som är på onsdag. Men det är inte det jag har haft massa funderingar över. Okej så här ligger det till.

Jag tar examen i maj. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra efter det. Jag ska söka lite kurser samt en magisterutbildning inom ledarskap till hösten. Men jag är ändå inte riktigt säker på att jag vill fortsätta plugga i höst, jag har ju varit sugen på att få börja jobba efter skolan. Men kruxet är att jag inte har ett jobb och har inte fått någon förfrågan heller. Förrän idag. Idag ringde telefonen och det var ett jobberbjudande. Eller, det är intervju på torsdag men det är i princip klart att jag kan få jobbet om jag vill ha det. Och ja, vad jag vill ha jobbet! Det är ett yrke jag absolut vill prova på och som även är ett roligt och ett bra betalat yrke (alltid ett +). Men. Alltid ett men. Det ligger 2 tim ifrån mig (minst 2 tim, kan till och med ta 3 tim om jag har otur och missar ett tåg). Och det skulle kosta ungefär 4000 kr i månaden att pendla fram och tillbaka. Men då kom jag på den smarta idén att jag kan bo hos min mamma eller pappa under sommaren och pendla därifrån för de bor i alla fall lite närmare och det blir betydligt billigare därifrån. Men. De vill att jag ska börja jobba heltid på en gång. Och jag har ynka 2 månader kvar på min utbildning och de här 2 månaderna är de mest avgörande månaderna på hela utbildningen. Jag och E har nämligen vår C-uppsats som måste skrivas på hela tiden, vi måste intervjua 12 personer och sedan sammanfatta allting och inte ens då är vi klara. C-uppsatsen ska vara klar i slutet på maj då vi också tar examen och jag hade gärna börjat jobba då. Men de behöver någon redan nu. Vad ska man göra då? Ska man tacka nej och förklara hur det ligger och hoppas på att de kan tänka om och om inte så får man vänta på nästa jobberbjudande som kanske inte blir lika bra som det här, eller ska man ta jobbet och riskera att sumpa skolan de här 2 sista månaderna och även övergiva min C-uppsatspartner och antagligen slita ut mig totalt i 2 månader men även få jobba med någonting som jag verkligen vill jobba med och få en bra lön på köpet? Aaaaah! I'm going nuts here. Och min mamma tycker en sak och min pappa en annan. Sambon har även han sina bestämda åsikter. Och jag vill bara sjunka genom jorden just nu och bara få bara ett barn igen. Jag vet, jag vet. Det är meningen att vuxenlivet ska vara så här, det ska finnas jobbchanser samt jobb som man sumpar. Men jag känner mig ärligt talat ganska trött och sliten. Jag minns inte när jag hade semester sist och det är jag helt 100 % ärlig med. Jag och min sambo har aldrig varit bortresta med varandra och då räknar vi inte med småbesöken som vi gör till våra föräldrar ibland. Vi har inte fått åka iväg tillsammans och bara koppla av och utforska ett nytt land eller åtminstone en ny stad i Sverige. Nix, inget sådant har det varit. Om jag tog det här jobbet skulle vi ha större möjligheter eftersom vi har då äntligen råd. Men jag måste prioritera min skola, så illa är det. 2 små månader kvar. Jag sitter verkligen i kläm mellan 2 månader. Och det känns kan jag tala om.