Jag gjorde det smarta men även det fega
För ungefär en vecka sedan var jag och min pojkvän på väg till bussen för att köpa min data. På vägen till bussen gick vi förbi ett gäng barn, i kanske runt 8-11 årsåldern. Pojkarna såg ut att vara lite äldre än flckorna som var riktigt små. I alla fall, vi är på väg och precis när vi gick förbi dem ser vi att en av de större pojkarna tar upp sin hand och slår till den minsta tjejen. Han slår och hon tar emot slaget. Då får jag känslan av att det inte var det första slaget hon har fått ta emot av någon, hennes sätt att behandla det som precis har hänt avslöjade henne. Men det slutar inte där, utan han säger även "din jävla horunge" till henne och hon står där. Hennes kompisar står där. Men ingen säger något. En liten ficka har precis blivit fysiskt misshandlad men även psykiskt och ingen säger något. Även jag är tyst. Tro mig, inom mig brann det, jag ville gå fram till den där killen och säga några sanningens ord. Men jag kunde inte, jag blev förstenad. För jag kunde inte förstå hur en 10 eller 11-årig kille kunde göra så mot en liten söt flicka. Vad hade hon gjort honom?! Ingenting som rättfärdigar hans beteende. Ingenting.
Så varför gick jag inte fram eftersom jag var ett vittne? Jo, jag var rädd. Inte för just den lilla killen eller hans vänner. Utan för folk runtomkring. Människor som kan komma att säga att jag inte har någonting med saken att göra. Människor som tycker att man borde tysta ner mig för att jag lägger mig i det som inte är mitt. Och jag förstår ju att det var det smarta att göra men det var även det fega. Och jag är inte feg. Men just då valde jag att lyssna på folk i min närvaro, som säger att det är bättre att jag försöker förändra världen på ett annat sätt än att leka polis. Och ja, jag vet att jag måste tänka på min säkerhet. Men vad händer med den lilla flickas säkerhet då? Vem ser till så att ingenting händer henne? Ingen just då.
Så vad ska man göra? Finns det något rätt eller fel? Antagligen inte men någonting måste i alla fall göras. Det gör så ont i mig att veta att det där kan vara vardagsmat för henne.
Så varför gick jag inte fram eftersom jag var ett vittne? Jo, jag var rädd. Inte för just den lilla killen eller hans vänner. Utan för folk runtomkring. Människor som kan komma att säga att jag inte har någonting med saken att göra. Människor som tycker att man borde tysta ner mig för att jag lägger mig i det som inte är mitt. Och jag förstår ju att det var det smarta att göra men det var även det fega. Och jag är inte feg. Men just då valde jag att lyssna på folk i min närvaro, som säger att det är bättre att jag försöker förändra världen på ett annat sätt än att leka polis. Och ja, jag vet att jag måste tänka på min säkerhet. Men vad händer med den lilla flickas säkerhet då? Vem ser till så att ingenting händer henne? Ingen just då.
Så vad ska man göra? Finns det något rätt eller fel? Antagligen inte men någonting måste i alla fall göras. Det gör så ont i mig att veta att det där kan vara vardagsmat för henne.
Kommentarer
Trackback
